Kategori: Insändare

Bästa Gisela
Din insändare berörde mig djupt och det du beskriver är långt ifrån den värdiga äldreomsorg som jag vill arbeta för.
Som socialdemokrat vill jag ha mer pengar till välfärden varje dag. Jag vill ha en regering som lagar de stora revorna i den välfärd vi har. Jag sitter som ersättare i socialnämnden och känner ett stort ansvar för hur det har kunnat bli så här. Jag och många med mig är i den åldern att det kan vara vi som är beroende av hemtjänsten imorgon.
Jag frågar mig om det är något beslut som jag kunnat fatta som skulle ha förändrat den här situationen?
Alla kommuner i vårt land befinner sig i en utmanande situation med den demografiska utvecklingen. Färre barn och fler äldre. Det kräver modiga politiker som fattar obekväma beslut. Tyvärr har vi flera gånger sett motsatsen.
Hemtjänsten har för lite resurser men det är inte hela sanningen. Vi har stora svårigheter att rekrytera medarbetare, läs undersköterskor. Nämnden har fortlöpande fått rapporter om vakanser, vi får inga sökande. Trots att vi själva har utbildat undersköterskor under åren, täcker det inte våra behov.
Jag håller med om att personalen gör ett fantastiskt jobb utifrån de förutsättningar de har. Det finns ingen enkel lösning på detta men den här frågan måste komma högt upp på agendan. Morgondagens äldreomsorg kommer att kräva både nya arbetssätt och nya tekniska lösningar.
Jag tror att vi måste ge ett större inflytande både till vårdtagare och personal.
Den 1 maj gjorde vi socialdemokrater ett handslag med Kommunal där vi är överens om viktiga åtgärder för att klara framtidens äldreomsorg.
Vi ska arbeta för en attraktiv arbetsmiljö, schemaläggningar som ger utrymme för återhämtning med fler lediga helger. Det är grundläggande för personalens välbefinnande så att vi både kan behålla vår personal och attrahera nya medarbetare. Om jag får fortsatt förtroende av väljarna kommer jag att arbeta för att detta handslag ska bli verklighet.

Lena Rydenstam, S
ersättare i Socialnämnden

När antalet barn störtdyker borde inte frågan vara om landets kommunpolitiker vågar lägga ner skolor och förskolor.
Frågan borde vara om de vågar låta bli.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Den här mandatperioden har 23 skolor och förskolor stängts i Linköping. Protesterna från såväl föräldrar som elever lät inte vänta på sig och lärare var i tårar.
Ansiktet utåt för det hela var kommunalrådet Elias Aguirre (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden. Och han har dragit två lärdomar (Dagens Samhälle 18/2).
Dels att de tuffa besluten var nödvändiga för att kunna behålla personal, eftersom alternativet varit att lägga oförsvarligt mycket resurser på att hålla i gång halvtomma skolor, vilket hade tvingat fram varsel. Dels att det för det allra mesta har blivit tryggt och bra för eleverna i skolorna som de sedan börjat i.
Båda sakerna är väl värda för andra politiker att ta fasta på och luta sig emot när opinionen känns motig. Inte minst eftersom skolstängningar är en av de vanligaste orsakerna till att kommunala beslutsfattare blir hotade och trakasserade – och bara risken i sig gör givetvis situationen extra svår.

För att någonting är jobbigt innebär inte att det går att undvika hur länge som helst: antalet barn i förskoleåldern har dalat rejält sedan 2019 (Dagens Samhälle 17/2).

Kommunpolitiker som inte vågar göra det som krävs för att anpassa skolstrukturen efter krympande årskullar sviker barnen.

På mindre ställen som Gnosjö och Högsby handlar det om 38 respektive 35 procent färre 1–5-åringar. Men även i större kommuner, som Stockholm, Göteborg och Malmö, är nedgången markant. Och snart spiller minskningen rejält över på grundskolan, där det totala barnantalet beräknas krympa med över 170 000 under de närmaste tio åren, vilket motsvarar alla elever i cirka 700 skolor.

Därför är det inte konstigt att demografi har seglat upp och blivit den näst viktigaste frågan för kommunerna, enligt den färska rapporten ”I huvudet på kommundirektörerna – 2026 års utmaningar”. Färre barn och fler äldre innebär ett ökat tryck på att äldreomsorg byggs ut (vilket är dyrt) och att skolor läggs ner (vilket är svårt).

Samtidigt visar exemplet från Linköping varför lokalpolitikerna inte får ducka för de tuffa beslut som väntar. Där har lokalkostnaderna minskat med hela 30 miljoner om året, i och med nedläggningarna och lägre ersättning till friskolor, enligt Elias Aguirre. De pengarna gör betydligt större nytta om de i stället läggs på exempelvis lärare, elevassistenter och skolbibliotekarier än på tomma rum.

Kommunpolitiker som inte vågar göra det som krävs för att anpassa skolstrukturen efter krympande årskullar sviker alltså barnen.