När antalet barn störtdyker borde inte frågan vara om landets kommunpolitiker vågar lägga ner skolor och förskolor.
Frågan borde vara om de vågar låta bli.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Den här mandatperioden har 23 skolor och förskolor stängts i Linköping. Protesterna från såväl föräldrar som elever lät inte vänta på sig och lärare var i tårar.
Ansiktet utåt för det hela var kommunalrådet Elias Aguirre (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden. Och han har dragit två lärdomar (Dagens Samhälle 18/2).
Dels att de tuffa besluten var nödvändiga för att kunna behålla personal, eftersom alternativet varit att lägga oförsvarligt mycket resurser på att hålla i gång halvtomma skolor, vilket hade tvingat fram varsel. Dels att det för det allra mesta har blivit tryggt och bra för eleverna i skolorna som de sedan börjat i.
Båda sakerna är väl värda för andra politiker att ta fasta på och luta sig emot när opinionen känns motig. Inte minst eftersom skolstängningar är en av de vanligaste orsakerna till att kommunala beslutsfattare blir hotade och trakasserade – och bara risken i sig gör givetvis situationen extra svår.

För att någonting är jobbigt innebär inte att det går att undvika hur länge som helst: antalet barn i förskoleåldern har dalat rejält sedan 2019 (Dagens Samhälle 17/2).

Kommunpolitiker som inte vågar göra det som krävs för att anpassa skolstrukturen efter krympande årskullar sviker barnen.

På mindre ställen som Gnosjö och Högsby handlar det om 38 respektive 35 procent färre 1–5-åringar. Men även i större kommuner, som Stockholm, Göteborg och Malmö, är nedgången markant. Och snart spiller minskningen rejält över på grundskolan, där det totala barnantalet beräknas krympa med över 170 000 under de närmaste tio åren, vilket motsvarar alla elever i cirka 700 skolor.

Därför är det inte konstigt att demografi har seglat upp och blivit den näst viktigaste frågan för kommunerna, enligt den färska rapporten ”I huvudet på kommundirektörerna – 2026 års utmaningar”. Färre barn och fler äldre innebär ett ökat tryck på att äldreomsorg byggs ut (vilket är dyrt) och att skolor läggs ner (vilket är svårt).

Samtidigt visar exemplet från Linköping varför lokalpolitikerna inte får ducka för de tuffa beslut som väntar. Där har lokalkostnaderna minskat med hela 30 miljoner om året, i och med nedläggningarna och lägre ersättning till friskolor, enligt Elias Aguirre. De pengarna gör betydligt större nytta om de i stället läggs på exempelvis lärare, elevassistenter och skolbibliotekarier än på tomma rum.

Kommunpolitiker som inte vågar göra det som krävs för att anpassa skolstrukturen efter krympande årskullar sviker alltså barnen.

En erfaren politiker som Monica Andersson Nielsen vet naturligtvis att det är politiker som fattar beslut om nämndernas ramar och prioriterar hur verksamheterna ska nå sin budget.
Men hon kan ändå inte avhålla sig från att ifrågasätta medarbetares  integritet och insinuerar att medarbetaren har en annan agenda än alla elevers bästa. Det är bara pinsamt och vi utgår ifrån att det är skribentens egna värderingar och inte står för Centerpartiet.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt att följa med i insändaren.
Menar verkligen Centerpartiet att vi ska använda miljoner de närmaste åren för att skolan ska vara ett dragspel tills barnafödandet ökar igen?
Är det Centerpartiets mening att vi inte längre ska ha ett gymnasium i Lysekil för att kunna behålla Bro och Bergs skolor? Vårt gymnasium ligger på fjärde plats i Fyrbodal när vi jämför resultat. Vår marinbiologiska linje har riksintag. Vi arbetar istället för att fler elever ska välja Lysekil för sin utbildning.

Den ekonomiska situationen för landets kommuner borde vara väl känd för alla politiker. Den demografiska utvecklingen med färre barn och betydligt fler äldre ställer krav på omfördelning av våra resurser.
Vi ändrade vår budget efter skolbeslutet, men vi har hela tiden varit tydliga med att elevminskningen betyder minskade resurser.

Men vilket ansvar tar Centerpartiet? Det borde ha stått klart även för Centerpartiet att när man valde att behålla alla skolenheter så påverkar det resurserna för övriga skolor.

Oppositionen verkar ändå ha förstått att deras skolbeslut påverkar kommunens budget. I deras budgetförslag skulle 32 årsarbetare sägas upp, varav 9 inom skolförvaltningen och 5 inom arbetslivsenheten. Analysen från förvaltningarna visade att det skulle få stor påverkan på kvalitet och service för många invånare, men det hindrade inte dessa partier att gå vidare med sitt budgetförslag. Alla som kan det minsta om svensk arbetslagstiftning vet att det är omöjligt att få ett ekonomiskt resultat av dessa uppsägningar under 2026. Men det är en fingervisning om vad som väntar efter valet om SD och M kommer att styra i Lysekil.
Vi socialdemokrater tar alltid ansvar och ser till kommuninvånarnas bästa. Det skulle ha varit ansvarslöst att kasta ut kommunen i ett kaos med oroliga medarbetare, nytt styre, nya presidier i nämnderna så kort tid innan val.
Därför tar vi ansvar och ser fram emot en ny riktning för Sverige med en regering som säkrar välfärden.

Lena Rydenstam Socialdemokraterna
Christina Gustavsson Socialdemokraterna